Select Page

The urge to set big boundaries

Have you ever felt so frustrated with your inability to say no to food that you wish you’d never have to attend another birthday party? Perhaps you wish you could put a lock on your fridge to keep yourself from late night eating? Or maybe you carry a secret wish to be hospitalized until you were “fixed” and never had to deal with another craving?

Recently, I’ve noticed something about these “big boundaries” that we tend to resort to in our minds when we feel out of control. Or feel that our circumstances are out of control. We want everyone to just leave us alone. We want a serious time out from everything and everyone. It feels as if drawing a thick, impenetrable line in a wide (but not too big), circle around us, is the only way to handle our challenges.

It makes sense

It’s understandable. It’s natural to feel as if bigger boundaries and tighter ropes will solve our struggle. It feels as if things would be so easy, if only x, y, or z would be taken care of.

Still, on some level, we realize that the kind of broad-stroke boundaries we long for aren’t feasible. We can’t isolate ourselves for a year, the chances of hospitalization are slim, and putting a lock on the fridge is highly impractical, and would certainly inconvenience the rest of the family.

The thing is that not only are big boundaries highly impractical, if not impossible to implement, they are also not the true solution.

Failing to sweat the small stuff

My observation is that when we start to wish for these big boundaries, often in desperation, it’s because we’re failing to set all the small boundaries necessary for us to live a functional, recovered life.

It may be that we don’t call the host of the birthday party to check what will be offered and make sure we have what we need. Perhaps it’s demands from family members that we feel obligated to meet. Or maybe we have committed to a responsibility against our better judgment.

One of these on occasion doesn’t pose a problem. It’s when one instance is added to another, then another, that it becomes overwhelming. Then, when we’re not able to set these boundaries, whether we don’t feel we have right to, or we avoid it because it’s so uncomfortable and scary in case we upset someone, that’s when we, exasperated, long for a “big boundary” to provide some reprieve from the pressure.

Risk-benefit analysis

But as I mentioned above, big boundaries are not the true solution. Even if they were possible, they’re not going to solve the problem. Rather, what will solve the problem is setting small boundaries with the people and circumstances around us.

Yes, it’s uncomfortable if we (or they!) are not used to it. Yes, it does include risk (someone might get upset, even reject us). But what’s also at stake is your wellbeing.

In the long run, others will get used to it, especially if they value your relationship. And most importantly, you’ll be in a much better position to take care of yourself, AND care for others.

Smaller boundaries – bigger bang

So, look for the small infringements into your personal space and time that are happening right now. The kinds that cause you to grit your teeth and tell yourself you “should” be ok with. When you’re really not. Admit it to yourself, and start setting those small boundaries. It could be as simple (but not easy) as saying “no thanks, not today”.

Setting boundaries is not selfish. It may feel selfish, but it’s not. It’s one of the kindest things you can do for yourself and everyone around you. Without boundaries, you lose yourself, and in extension, the world loses out on what you have to give.

So be brave. Your life is at stake.

Aim for the smaller boundaries. They’ll have the biggest impact.

In love and confidence,
Veronika Ambertson, coach, mentor, speaker to the Outwardly Successful but Inwardly Struggling

 

[ois skin=”5″]

 

Dragningen till drastiska gränser

Har du någonsin känt dig så frustrerad av att inte kunna tacka nej till mat, att du önskar du aldrig mer behövde stå öga mot öga med ytterligare en födelsedagstårta? Kanske har du tänkt att sätta lås på kylen inte är en dum idé? Eller så kanske du när en hemlig önskan att bli inskriven på sjukhus tills du blivit “fixad” och aldrig mer behövde hantera ett överväldigande sug?

På sista tiden har jag lagt märke till något vad gäller vår dragning till den här sortens drastiska gränssättningar. Den kommer när vi känner att vi inte har koll, eller kontroll på läget och omständigheterna. Vi vill gärna ta en redig time out från precis allt och alla. Det känns som att det enda alternativet är att dra en tjock, ogenomtränglig linje i en vid (men inte alltför stor) cirkel omkring oss. Just då känns det som enda lösningen för att vi ska kunna hantera allt det som utmanar oss.

Det verkar logiskt

Det är fullt förståeligt och helt naturligt att tänka att rejäla gränser och hårdare koll skulle ge oss avlastning från kampen. Som om saker skulle bli enklare, om vi bara slapp hantera a, b och c.

Vi inser ändå att den här sortens stora, drastiska drag som vi längtar efter, faktiskt inte fungerar ute i verkligheten. Vi kan inte isolera oss i ett år, chansen att bli inlagd på sjukhus är ytterst liten, och att sätta lås på kylen är högst opraktiskt, och skulle göra resten av familjen tokig.

Grejen är att drastiska gränser är inte bara opraktiska, om inte helt omöjliga, att verkställa; de är heller inte lösningen.

När vi inte lyckas i det lilla

Vad jag märker är att när vi börjar längta efter att sätta de här drastiska gränserna, ofta i ren desperation, grundar det sig i att vi inte lyckas dra alla de där små gränserna som är nödvändiga för att vi ska kunna leva på ett sätt som tar hand om oss själva och andra.

Det kan handla om att vi inte slår numret till den som bjudit in till fest och kollar vad som kommer bjudas på och ser till att vi har vad vi behöver. Kanske är det krav från familj som vi känner att vi måste tillgodose. Eller så har vi sagt ja till att ta ansvar för något som vi egentligen inte ville eller hinner med.

Någon enstaka gång sådant här händer är oftast inga problem. Det är när en gång läggs till en annan, och sedan en till, och en till, som det blir överväldigande. Vare sig det är för att vi inte tycker oss ha rätten att säga “nej”, eller vi undviker att säga “kanske senare” på grund av att det är obekvämt, kanske till och med skrämmande om vi skulle göra någon upprörd eller ledsen. Det är då, i ren desperation, som vi tenderar att ta vår tillflykt till drastiska gränser. Vi ser det som enda sättet att få lätta på trycket.

Risk och nytta

Som jag nämnde tidigare, så är drastiska gränser inte lösningen. Även om de vore genomförbara, så skulle dom inte lösa problemet. Det som faktiskt gör skillnad är att sätta de där små gränserna med människor i vår närhet och omständigheterna vi lever i.

Ja, absolut, det är verkligen obekvämt, rent obehagligt när vi (eller dom!) inte är vana vid det. Ja, det innebär en risk (någon kanske blir upprörd eller till och med säger upp bekantskapen). Men vad som står på spel är vårt välbefinnande, vårt liv!

I långa loppet kommer de omkring oss att vänja sig, särskilt om de värdesätter relationen och ser till allas bästa. Och det viktigaste, vi kommer kunna ta bättre hand om oss själva OCH våra nära och kära.

Små gränser – stor effekt

Ta en titt på alla de där små inskränkningarna på ditt personliga utrymme och tid som redan sker. Du kanske får tänka till några varv för ofta är de så invanda att de är svåra att känna igen vid första anblicken. Kika på de där sakerna som får dig att bita ihop och spänna käken, som du intalar dig själv att du “borde” vara ok med, att det skulle vara själviskt att säga nej. Men som du faktiskt inte tycker är ok eller bara inte gillar.

Tillkännage för dig själv vad det innebär och börja i det lilla (enkelt men inte lätt!). Sätt en liten gräns. Markera tidigare. Tacka nej. Säg “inte idag, tack”.

Att sätta gränser är inte själviskt. Även om det känns så, så är det inte det. Istället är det en av de mest kärleksfulla saker du kan göra för dig själv och andra. Utan gränser så förlorar du dig själv. I längden går världen också miste om det du har att ge, för utan gränser orkar vi inte i längden.

Så var modig. Det är ditt liv som står på spel.

Sikta på de små gränserna. De ger den största effekten.

Change is beautiful. It’s hard, but beautiful.
Veronika Ambertson, coach, mentor, speaker to the Outwardly Successful but Inwardly Struggling

 

[ois skin=”5″]